 |
 |
| Tyskar i Kalmartrakten: En etnologisk studie av berättelser om historia, identitet och tillhörighet | ||
| |
||
 Tyskar i
Kalmartrakten: En etnologisk studie av berättelser om
historia, identitet och tillhörighet
2009
(Swedish)Doctoral
thesis, monograph (Other academic)
Abstract [en]The study deals with the life stories of six women and four men who were born in Germany and who now live in Sweden. Its purpose is to examine the histories of those who grew up in Germany during and after the Nazi era, their descriptions of their lives and experiences during childhood and adolescence, and how they regard their encounters with Swedish people, and the ways in which these encounters have affected their ways of describing the growth of their attachment to this country. |
||
 |
||
 |
||
| Förord
När detta skrivs är det dags att se tillbaka och tacka de personer som har bidragit till att jag har kommit till den punkt där jag har en skriven text. Jag blev antagen till forskarutbildningen år 2000 med egen finansiering. Det har inneburit heltidsarbete och halvtidsstudier. Kurt Genrup, min hu vudhandledare från C-uppsatsen och framåt har tagit sig tid, lyssnat, läst manus och givit råd oavsett hur mycket han har haft att göra. Hans kunska per i det tyska språket och tysk historia har varit ovärderliga för mig. Alf Arvidsson, min bihandledare, har lotsat mig genom narrativitetens snårigheter. Han har också läst manuset mängder med gånger. Det är be undransvärt att han stod ut. Katarzyna Wolanik Boström kom in i bilden som bihandledare mot slutet. Hon har läst texten och kommit med värde fulla synpunkter. Billy Ehn är ämnesföreståndare och en kunnig etnolog. Han har också bidragit med förslag på korrigeringar som har lyft texten. Det har även min f.d. professor från Lundatiden, Nils-Arvid Bringéus gjort. Maria Jönsson har granskat texten ur litteraturvetenskaplig synvinkel. Hon har också lämnat viktiga kommentarer som jag har tagit till mig av. Ett särskilt tack går till de personer som blev mina informanter. De har delat med sig av sina minnen och berättelser samt i vissa fall även fotografier ur sina privata album som används som illustrationer i boken. Jag har haft pågående dialoger med flera av dem under ett decennium. Kalmar läns museum har låtit mig använda viss arbetstid, då de första in tervjuerna gjordes med informanterna, som kompensation har delar av in tervjuutskrifterna använts i utställningen Likt och olikt om Anne Franks liv. Birger Ohlson (KLM) har skannat illustrationerna till boken. Jag vill även rikta ett stort tack till min far och svärfar, båda avlidna, för de minnen och berättelser om andra världskrigets Europa som de har vidarebe fordrat till mig medan de levde. Min sambo har stått ut med mitt intresse för berättelser om tysk historia under lång tid. Det har varit ett samtalsämne både vid middagsbordet och framför TV:n, då vi tittat på video- och DVD-filmer med anknytning till andra världskriget. Denna avhandling har utarbetats i nära anslutning till det tvärvetenskapli ga projektet Tyskland i Sverige och Sverige i Tyskland vid Umeå universitet. |
||
| |
||
|
VÅLDTÄKTER OCH PROPAGANDA
Inledningsvis var de nazityska militära offensiverna i Ryssland framgångsri ka. Efter slaget vid Stalingrad 1943 skedde en ur nazistisk synvinkel omvänd ordning. Sovjetryska trupper började dra sig västerut in på tyskt territorium. Löjtnant Gelfand i den sovjetryska armén skriver i sin dagbok att i januari 1945 inleddes den sista etappen i det som av Sovjetunionen rubricerades som ”det Stora fosterländska kriget” mot Hitlertyskland. Röda armén angrep Ostpreussen, Pommern och Schlesien (Gelfand 2006:13), varvid mängder med tyskar som bott i dessa områden försökte fly västerut. Katrin, Helga och Frithjof bodde i de östra delarna av Tyskland dit ryska trupper anlände. När den sovjetiska armén var i antågande var den tyska befolkningen i öster oerhört rädd. De visste inte vad som skulle hända med dem. De hade under lång tid utsatts för propaganda från den nazityska led ningens sida rörande kommunismen och fruktade hämnden från de sovjet ryska soldaterna. Gelfand som ingick i de sovjetryska styrkorna skriver i sin dagbok den 28 januari 1945. ”Tyskland har mött oss ovänligt med snöyra, bister vind och tomma, näs tan utdöda byar. Människorna här – tyskarna - fruktar ryssens vrede. De flyr och lämnar allt de äger och har” (Gelfand 2006:30). Om de tyska kvinnorna träffade på ryska soldater blev de i flera fall våldtag na42. ”Nog förekom det våldtäkter, min systers bästa vän var ett offer” skrev Katrin. Nicholas Stargardt tar upp samma sak i Witnesses of war. ”Kvinnor våldtogs framför grannar, makar, barn och fullständiga främlingar, i en våg av sexuellt våld som började under kampen om staden och som avtog efter det att de tyska trupperna kapitulerade den 3 maj” (Stargardt 2005:317, egen översättning). Den anonyma författarinnan använde förkortningen vtkt i sin dagbok för alla de gånger som hon blev våldtagen. För att ge en uppfattning om omfatt ningen i hennes fall nämns de på sidorna 52, 53, 54, 55, 58, 60, 61, 63 m. fl. När hennes fästman en dag oanmäld dök upp från kriget och började läsa dagboken kunde han inte tyda hennes anteckningar och frågade vad vtkt betydde. Hon svarade: ”Våldtäkt förstås”. ”Han tittade på mig som om jag hade blivit galen, men sa inget mer” (2005:250). Han gav sig iväg och strax därefter slutar boken. Gelfand hade fått tag på en cykel och for runt i Berlin den 25 april 1945, då han mötte en grupp tyska kvinnor med knyten, väskor och bylten. Han trodde att de var på väg tillbaka hem. ”På bruten tyska frågade jag kvinnorna var de bodde och varför de lämnat sina hem. Fyllda av fasa berättade de om det lidande som frontsoldaterna hade utsatt dem för under första natten sedan Röda armén hade anlänt (…)” (Gelfand 2006:85). Han beslutade sig för att följa med en av flickorna till hennes hem för att undersöka saken närmare. ”Hennes föräldrar måste ha varit förbryllade över att möta mig. Jag till hörde ju dem som var skyldiga till de svåra upplevelserna som de berättade om” (Gelfand 2006:86). Som orsak till de sovjetryska soldaternas uppförande på tysk mark skri ver den anonyma kvinnan om ett tillfälle då hon åhörde en rysk officer som försökte tillrättavisa soldaterna. ”En av de båda förmanade protesterar. Hans ansikte är förvridet av ilska: ’Vadå? Vad gjorde tyskarna med våra kvinnor?’ Han skriker: ’Min syster ...’ och så vidare...” (2005:54). Det var således en fråga om hämnd. Den betydligt yngre HELGA, räknas till dem som var barn under krigsåren. Hon upplevde också rädsla när de sovjetryska soldaterna tog sig in i hennes hem i Berlin. Stalin hetsade befäl havarna för de olika trupperna mot varandra vem som snabbast kunde ta sig till Berlin före de allierade. De hade order att inta staden och hissa den sovjetryska flaggan på Riksdagshuset och andra för nazisterna viktiga bygg nader (Beevor 2004:171-184). Helga var cirka 12 år gammal då och bodde tillsammans med sin mormor, sin mamma, sina mostrar och sina yngre sys kon i stadsdelen Zehlendorf i Berlin, då tungt beväpnade ryska soldater kom. ’ Då var det alltså verkligen att man hade hjärtat i halsgropen ibland. För det var ju så att ryssarna tog ju alla kvinnor som dom kom över. Och mina mostrar dom fick gömma sig i kolkällaren. Heter det så? - Ja, där pannan var, bakom säckar med kol. Där var dom, när vi såg att ryssarna kom. Dom hade tanks och så gick dom in i vartenda hus. Och man tänkte ju ungefär: - Ah ha, nu kommer dom. Så då fick dom (mostrarna) försvinna. - Aha, sen kom dom (ryssarna) in. Klockor skulle dom ha. Och vad var det mer? Och så var vi ju alla sju barnen. - Jaha, är det så många barn här, så dom hade inget skriftspråk? - Jaha, stackars barn. (…) Och mina mostrar dom var gömda i kolkällaren. Vi sju barn stod uppradade. Och nerför trappan och uppför trappan. Sen gick dom därifrån igen. Hon kände till att ryssarna ”tog alla kvinnor som dom kom över”, men hon förstod inte riktigt vad ordet betydde. Hon begrep att det var någonting farligt, eftersom hennes mostrar gömde sig i källaren bakom säckar med kol när ryssarna var i antågande. De sovjetryska soldaterna gick in i vartenda hus längs gatan, troligtvis för att leta efter tyska soldater. I Helgas hem be fann sig de sju barnen, deras mor, mormor och mostrar. Ryssarna som kom kunde i allmänhet inte tala tyska, men när de såg alla barnen tyckte de synd om dem och gick igen. Enligt Nicholas Stargardt var de ryska soldaterna barnkära. Det visade sig i olika situationer under ockupationen då vuxna tyskar använde barn för att förhandla med ryssarna och be om livsmedel (Stargardt 2005:316, 320-321). Helga använder en ”vi och dom”-dikotomi i berättandet i syfte att skilja protagonister från antagonister. De förra utgörs av Helga och hennes familj, medan de senare är de invaderande sovjetryska soldaterna. Berättelsens sensmoral är att protagonisterna klarade sig genom att gömma sig bakom kolsäckar, utan att någonting hände dem, medan andra kvinnor som pro vade samma sak inte hade lika stor framgång. |
||
|
________________________
|
||
| ”Ryssarnas allestädes närvarande rop på
Uhri Uhri blandades med Frau
komm, särskilt efter kvällstid” (Stargardt 2005:317).
Det finns många belägg för detta beteende i
litteraturen. Anthony Beevor
skriver att de sovjetryska soldaterna skrek efter klockor när de
med kulsprutor stormade in i hus och offentliga byggnader som sjukhus.
Detta följdes
inte sällan av våldtäkter, plundringar och mord (Beevor
2004:341). Ilskan
inom den sovjetryska armén var stor efter det nazityska
fälttåget i öster och
belägringen av Stalingrad. Gert är neutral i sitt
berättande, kanske beroende
på att han var några år äldre än Frithjof
och Helga som var barn. Det kan
också vara som så att han tonar ned upplevelserna i
efterhand. Han var med
om värre saker senare, än att bli bestulen på klockor
och stövlar, som har
lämnat ännu djupare spår och tydligare minnen i honom.
Vem som helst i Sovjetunionen ägde inte en klocka. Den anonyma
kvinnans ögonblicksbilder från dåtidens Berlin
redovisar att de ryska soldaterna
stal och plundrade i stor omfattning. Det rörde sig om allt
från cyklar, klockor och blänkande föremål till
innehållet i fabriker som monterades ned och
skickades till Sovjetunionen (2005:50, 52, 76, 77, 102, 191) En uppfattning om hur synen inifrån Röda armén var ger den rysk-judiske löjtnanten Vladimir Gelfand. Han nedtecknade sina upplevelser under andra världskriget nattetid i en dagbok. Den har översatts till svenska och fått titeln Tysk dagbok 1945-46 : en sovjetisk officers anteckningar (2006). Han återkommer till stölderna av tysk egendom på flera ställen. I princip är han kritisk till det som skedde (Gelfand, 2006:31, 32, 58-59, 127, 142), men det hindrade honom inte från att förse sig både med pengar - 70 000 tyska mark. s. 32 och klockor s. 54. Han skriver också att de ryska soldaterna stal från varandra. ”Stölder och bedrägerier har blivit kutym. Redan under de första dagarna av min bekantskap med kompaniet stötte jag till min förvåning på det faktum att kompanichefen hade blivit bestulen på sina kromläderstövlar och sin persedelspåse med tvätt och annat. Misstankarna föll på löjtnant Kanonenko, som trots kraftigt stigande vodkapriser lyckades dricka sig berusad varje dag, trots att han inte hade råd med det” (Gelfand, 2006:25). Han bekräftar också att han använde klockorna i bytesaffärer med andra ryska soldater (ibid 2006:54-55). Det var inte någon högre rysk officer som stoppade soldaterna när de tog eller förstörde föremål (ibid 2006:31) i stället deltog de själva (ibid 2006: 58-59), vilket visar på bristande disciplin inom Röda armén. |
© Barbro Johnsson
© Umeå
University, Faculty of Arts, Department of culture and media studies
© Kalmar läns museum
| Germans in the Kalmar Area: An Ethnological Study of Narratives of History, Identity and Belonging | ||
| |
||
Germans in the Kalmar Area: An Ethnological Study of Narratives of History, Identity and Belonging
2009 (Swedish)Doctoral thesis, monograph (other academic publication)
The study examines the life stories of six women and four men born in Germany who now live in Sweden. Its purpose is to study how those who grew up in Germany during and after the Nazi era describe their lives and experiences in childhood and youth, how they encountered Swedish people, and how these encounters have influenced their developing sense of belonging to Sweden. |
||
| Preface
As I write these lines, it is time to look back and thank the people who helped me bring this work to a completed text. In 2000 I began doctoral studies, financing them myself. This meant working full time and studying part time. Kurt Genrup, my principal supervisor since my undergraduate thesis, always found time to listen, read my manuscript and offer advice, however busy he was. His knowledge of German and German history was invaluable to me. Alf Arvidsson, my second supervisor, helped me navigate the complexities of the narrative approach. He too read the manuscript over and over; it is remarkable that he had the patience. Katarzyna Wolanik-Boström joined as a second supervisor towards the end, read the text and offered valuable comments. Billy Ehn, head of department and a knowledgeable ethnologist, also suggested improvements. So did Nils-Arvid Bringéus, my former professor from my student days in Lund. Maria Jönsson examined the text from a literary-studies perspective and offered important comments, which I took into account. I am particularly grateful to the people who agreed to be my interviewees. They shared memories and stories, and sometimes photographs from family albums, which are used as illustrations in the book. With many of them I maintained a dialogue throughout an entire decade. Kalmar County Museum allowed me to spend some of my working hours on the initial interviews. In turn, parts of the interview transcripts were used in the exhibition “Similar and Different” about the life of Anne Frank. Birger Ohlsson (KLM) scanned the illustrations for the book. I also wish to thank my late father and father-in-law from the bottom of my heart for the memories and stories they shared in their lifetimes about Europe during the Second World War. My life partner has put up with my fascination with stories of German history for many years. The subject kept coming up at the dinner table and in front of the television when we watched videos and DVDs about the Second World War. This dissertation was prepared in close association with Umeå University's interdisciplinary project “Germany in Sweden and Sweden in Germany”. |
||
| |
||
RAPE AND PROPAGANDA
At first, Nazi Germany's military offensives on Russian territory were successful. Following the Battle of Stalingrad in 1943, the situation, from the Nazi point of view, was reversed. Soviet forces began advancing westwards into German territory. Soviet army lieutenant Gelfand writes in his diary that January 1945 marked the beginning of the final phase of what the Soviet Union called the “Great Patriotic War” against Hitler's Germany. The Red Army attacked East Prussia, Pomerania and Silesia (Gelfand 2006:13), prompting many Germans living there to flee westwards. Kathrin, Helga and Fritjof lived in the eastern regions of Germany into which Soviet troops entered. As the Red Army approached, Germans in these areas were deeply afraid; they did not know what awaited them. For a long time they had been exposed to Nazi propaganda about communism and feared revenge from Soviet soldiers. Gelfand, serving in the Soviet forces, recorded the following in his diary on 28 January 1945: “Germany welcomed us inhospitably: with a snowstorm, a biting wind and empty, almost deserted villages. The people here—the Germans—fear the Russians' anger. They flee, abandoning all their possessions” (Gelfand 2006:30). Some German women who encountered Soviet soldiers were raped¹⁴². “Of course there were rapes; my sister's best friend was a victim,” Kathrin wrote. Nicholas Stargardt addresses the same subject in Witnesses of War: “Women were raped in front of neighbours, husbands, children and complete strangers—in a wave of sexual violence that began during the fighting for the city and subsided after the German troops surrendered on 3 May” (Stargardt 2005:317; translation by the dissertation's author). The anonymous woman diarist used the abbreviation “vtkt” for every instance in which she was raped. The scale of what she experienced is reflected in entries on pages 52, 53, 54, 55, 58, 60, 61, 63 and elsewhere. When her fiancé unexpectedly returned from the war and read her diary, he could not decipher these notes and asked what “vtkt” meant. She replied, “Rape, of course.” “He looked at me as if I were mad, but said nothing more” (2005:250). He then left, and the diary ends shortly afterwards. On 25 April 1945 Gelfand obtained a bicycle and rode around Berlin. There he encountered a group of German women carrying bundles, bags and packages. He thought they were returning home. “In broken German I asked the women where they lived and why they had left their homes. Filled with horror, they described the suffering they had endured at the hands of front-line troops on the first night after the Red Army arrived (…)” (Gelfand 2006:85). He decided to accompany one of the young women home to learn more about what had happened. “Her parents must have been surprised to meet me, since I belonged to those who were responsible for the terrible experiences they described” (Gelfand 2006:86). As an explanation of Soviet soldiers' conduct on German soil, the anonymous diarist recounts overhearing a Soviet officer trying to bring his men to order. “One of the two men being reprimanded objects. His face is contorted with anger: ‘What do you mean? And what did the Germans do to our women?’ He shouts: ‘My sister …’ and so on” (2005:54). The motive, then, was revenge. The much younger HELGA was one of the children of the war years. She, too, was frightened when Soviet soldiers entered her Berlin home. Stalin had driven the commanders of different armies to compete to reach Berlin ahead of the Western Allies. They had been ordered to capture the city and raise the Soviet flag over the Reichstag and other buildings of particular symbolic importance to the Nazis (Beevor 2004:171–184). Helga was about twelve years old. She lived with her maternal grandmother, mother, aunts and younger brothers and sisters in the Berlin district of Zehlendorf when armed Soviet soldiers arrived. “Sometimes my heart almost sank into my shoes with fear. Because the Russians took every woman they could get their hands on. And my aunts had to hide in the coal cellar. Is that what it is called? — Yes, where the boiler stood, behind the sacks of coal. They hid there when we saw the Russians coming. They had tanks and entered every house. We thought, ‘Now they are coming.’ Then my aunts had to disappear. — Yes. Then they [the Russians] came in. They wanted watches. And what else? There were seven of us children. — ‘Oh, so many children here!’ They could not read anything, could they? — ‘Poor children.’ (…) My aunts sat in the coal cellar. The seven of us children stood in a row. They went up and down the stairs, and then they left again.” She knew that Russians “took every woman they found” but did not fully understand the expression. She realised that something dangerous was involved, because her aunts hid behind coal sacks when the Russians approached. Soviet soldiers entered every house in the street, apparently looking for German military personnel. Seven children were in Helga's house, together with their mother, grandmother and aunts. The soldiers generally spoke no German, but when they saw the children they felt pity and left. According to Nicholas Stargardt, Soviet soldiers liked children. This was evident in various circumstances during the occupation, when German adults took children along to negotiate with Russians and ask for food (Stargardt 2005:316, 320–321). Helga's story contrasts “us” and “them,” distinguishing the protagonists from their opponents. Helga and her family are the protagonists; the invading Soviet soldiers are the others. The point of the story is that the protagonists managed to save themselves by hiding behind coal sacks: nothing happened to them, whereas other women's attempts to do the same were less successful. |
||
|
________________________
|
||
| “The Russians' cries of ‘Uhri! Uhri!’ heard everywhere alternated with ‘Frau, komm!’, particularly in the evenings” (Stargardt 2005:317). Many accounts of such behaviour can be found in the literature. Antony Beevor writes that Soviet soldiers burst into homes and public buildings such as hospitals with submachine guns, shouting demands for watches. Rape, robbery and murder often followed (Beevor 2004:341). After Nazi Germany's invasion of the east and the siege of Stalingrad, anger within the Soviet army was intense. Gert describes these events neutrally, perhaps because he was several years older than Fritjof and Helga, who were children at the time. Perhaps he later softened his memories of what he had endured. In later years he experienced events far more serious than the theft of watches and boots—events that left far deeper impressions and more vivid memories. Not everyone in the Soviet Union owned a watch. The anonymous woman's descriptions of Berlin at the time reveal the scale of Soviet soldiers' thefts and plundering. Everything was taken, from bicycles, watches and shiny objects to the contents of factories, whose equipment was dismantled and sent to the Soviet Union (2005:50, 52, 76, 77, 102, 191). An inside view of the Red Army is provided by Vladimir Gelfand, a Jewish Russian lieutenant. He recorded his impressions of the Second World War in his diary at night. The diary was translated into Swedish and published as “Tysk dagbok 1945–46: en sovjetisk officers anteckningar” (“German Diary 1945–46: Notes of a Soviet Officer”, 2006). He repeatedly returns to the theft of German property. In general he is critical of it (Gelfand 2006:31, 32, 58–59, 127, 142), although that did not prevent him from taking 70,000 German marks (p. 32) and watches (p. 54) himself. He also writes about theft among Soviet soldiers: “Theft and fraud had become commonplace. In the very first days of getting to know the company, I was surprised to discover that the company commander had had his polished leather boots and kitbag containing linen and other possessions stolen. Suspicion fell upon Lieutenant Kanonenko, who managed to get drunk every day despite the sharp increase in vodka prices, although he had no money to pay for it” (Gelfand 2006:25). Gelfand also confirms that he used watches to barter with other Soviet soldiers (ibid. 2006:54–55). Senior Soviet officers did not stop soldiers from taking or destroying possessions (ibid. 2006:31); on the contrary, they participated themselves (ibid. 2006:58–59), indicating a lack of discipline in the Red Army. |
Swedish