
14. jan. 2007
Vladimir
Gelfands erindringer: “Tysk dagbok 1945-46” er
på mange måder en speciel bog. Det er en
usædvanlig
øjenvidnesskildring af den Røde Hærs
befrielse af
Polen og de østlige dele af Tyskland. Eftersom det var
forbudt i
den Røde Hær at føre dagbog –
af hensyn til
sikkerheden formodentlig – så har læserne
allerede af
denne årsag anledning til at være taknemmelig mod
forfatteren :den ukrainske løjtnant Vladimir Gelfand som
så flittigt brød mod dette forbud.
Gelfand som bara var 21 år under de forbittrede kampe om
overgangen ved Oder-floden, hvor han åbenbart viste heltemod,
kom
til Berlin fast besluttet om at skulle opleve noget nyt, få
lejlighed til at møde mennesker, lære sig tysk
– og
ikke mindst at nyde kvindeligt selskab. Han var træt af
krigen,
som havde været hans hverdag i tre år, og
hjerteligt
træt af tyraniserende bøller og skrighalse blandt
officererne, som hele tiden mobbede ham.
Det ser ud som om at Helfand var noget af en hakkekylling, hans dagdrømmende og flittige skrivende var ikke lige underholdende for alle samt at han var fager, intelligent og havde kvindetække vækte naturligtvis de sämre lottades avund. På nogle steder i bogen antyder han at der fandtes officerer i Røde Hæren som også så ned på ham på bagrund af hans jødiske familiebaggrund.
“…hvor mange strabadser, hvor meget spot og spe, hvilken frækhed har jeg ikke måttet tåle under krigen, fordi mit efternavn er Gelfand; fordi jeg fødtes i en jødisk familie og fordi at jeg selv – er jøde”, betroede han sig til faderen i et brev.
For Gelfand var sådanne fænomener kun de sørgelige rester af det gamle samfund.
“Med årene (årtierne, ikke før) vil de nationale modsætninger forsvinde, mistilliden mellem mennesker som frambragts av motsättningarna att försvinna likt en bedövning och livet kommer att bli lättare. Men så længe negrer lynches i dette århundrede (for denne afskyelige og grumme vane er ikke forsvundet fra jorden) måste man vara redo att ärligt och värdigt möta och bekämpa menneskers bittra bedrägeri, att med sina sista krafter strida mot det i mänsklighetens och livets namn. Så har jag beslutat inför framtiden.”
Ganske ofte fortaber Helfand sig i trivialiteter men man kan ikke frakende ham et vist litterært talent. At føöra en så intensiv dagbok (som dock inte täcker krigshandlingarna, då han var förhindrad att skriva) är redan det en bragd. Skildringen av hur en ung man förlorar sin oskuld, upptäcker att han inte är impotent och under ett år av intensivt arbete och umgänge blir man är utlämnande ärlig.
Mer tröttsamma är alla litanior om de orättvisor och den förnedrande behandling han anser sig utsatt för från andra sovjetmilitärer. Och fastän Gelfand är övertygad anhängare av sovjetsystemet och partimedlem saknade han blick för de stora skeendena, snarare var han en rätt självupptagen och fåfäng ung man.
Hans hett bultande hjärta ideligen stötte på besvikelser bland både de ryska kvinnor som medföljde förbanden (och som delvis oförtjänt fick dåligt rykte som “regementsmadrasser”) och tyskor han träffade på stan. Tyskorna fann han ofta vulgära och de flickor som inte bara “grep honom i k-n” men også i hjertet, viste sig snart trolösa eller ointresserade.
“Vad gäller Gelfands möten med kvinnor är det särskilt anmärkningsvärt att det uppenbart inte var fråga om något som helst våld” skriver litteraturvetaren Elke Scherstjanoj i ett efterord till boken.
Strängt taget har Gelfand vare sig deltagit i eller bevittnat en enda våldtäkt, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att författare som Anthony Beevor “Berlin. Slutstriden” (Historiska Media 2002) citerat siffror som 1,4 miljoner våldtäkter i det ockuperade Tyskland.
Han skildrar inga systematiska massvåldtäkter och plundringar – tvärtom berättar han om unga människor som söker gemenskap, värme och visst kärlek och erotik i ett klimat av tilltagande efterkrigsyra.
I Gelfands bok berättas en hörsägen om hur en tysk kvinnlig bataljon i Berlinchen i nuvarande Polen skulle ha utsatts för massvåldtäkt. Men enligt Elke Scherstjanoj har någon sådan bataljon inte existerat.
Vid ett senare tillfälle erbjuder sig en flicka, som påstår sig ha blivit våldtagen av 20 ryssar, att ligga med Gelfand. Varför frivilligt ligga med den 21:a ryssen? undrar läsaren förbryllat.
Problemet för Gelfand i ett promiskuöst Berlin var inte att hitta flickor som ville ligga med honom. Problemet var att sökte äkta känslor och kärlek. När han i juni 1946 hade dragit på sig gonorré växte missmodet och hemlängtan.
För skribenter som är övertygade om att sovjetarméns intåg i Tyskland var en enda lång serie förbrytelser faller naturligtvis ett vittnesmål som Gelfands utanför ramen. Men kanske valde Gelfand att tiga om egna och andras våldtäkter?
Elke Sjerstjanoj tycks mena att Gelfand teg för att det officiella Sovjet teg:
“Gelfands tystnad visar samtidigt att segrarmakten inte ägnade våldtäkter någon större uppmärksamhet på den tiden och att de uppfattades som rätt harmlösa. I annat fall hade säkert den politiskt aktive Gelfand helt säkert tagit upp ämnet till diskussion”, skriver Sjerstjanoj.
Men det officiella Sovjet teg väl inte. Armétidningen Röda stjärnan fördömde kort före stormningen av Berlin Ehrenburgs tyskerhad og Stalin fordømte i en tale den 28.marts forekomsten af voldtægter og ekscesser. “När ni betraktar tyska flickors kjortelfållar, kom då ihåg varför ert hemland har skickat er hit”, varnade marskalk Zjukov sina underlydande.
Lev Kopelev berettede fra Ostpreussen om hvordan en divisionsbefalhaver, Oberst Smirnov, egenhändigt sköt en löjtnant som medverkat i en gruppvåldtäkt. Totalt dömdes 4 148 sovjetofficerare för olika brott begångna januari-mars 1945 och enligt militära rapporter ska sådana handlingar ha blivit mer sällsynta efter Tysklands kapitulation.
Så varför skulle Gelfand tiga? Han stod dessutom själv i konflikt med många officerskollegor som han fann moraliskt korrupta (“telefonhelte” kalder Gelfand ironiskt de kollegor som kapat åt sig de flesta medaljerna). Superi och svartabörshandel tycks ha varit legio. Även Gelfand stjäl och schackrar på svarta börsen – mest handlar det om klockor som inte fungerar.
Nej, som Kjell Albin Abrahamsson påpekar i en recension i Sundsvalls tidning påminde Gelfand och andra sovjetsoldater mer om Sven Dufva, Svejk och 91:an Karlsson än om hjälteklichéerna. Men ingen av dessa antihjältar var någon våldtäktsman och om Sven Dufva hette det ju: “ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.
Med tanke på tyskarnas förbittrade motstånd tror jag att alla dessa Dufva, Svejk och Karlsson långt in maj 1945 var fullt upptagna med att klara livhanken. Sovjetarmén förlorade 77 342 man, av vilka 17 032 man oåterkalleligt, bara mellan Wisła och Odra/Oder – dvs. innan de satt sin fot på tyskt territorium.
Men om Gelfand själv inte gjorde tyskarna illa menar Sjerstjanoj att han i alla fall skulle ha föraktat dem och visat “kylig förnöjsamhet” inför deras vardagsproblem.
Helt fri från tyskhat var verkligen inte Gelfand. Han var otvivelaktigt en smula påverkad av Ehrenburgs glödheta tyskhat när han skrev:
“Tyskland står i lågor och det är av någon anledning glädjande att betrakta detta onda skådespel. Död för död, blod för blod. Jag tycker inte synd om dessa människohatare, dessa odjur”.
“På Berlin, den besegrade spottar jag”, ristade han in i det tyska riksdagshusets sten – ord som sovjetcensuren aldrig tillät tryckas.
Men det intressanta är att Gelfand, i viss mån smittad av Ehrenburgs rascisme, i handling var en av dem som visade störst respekt för Tysklands kultur, språk och folk.
När en officerskollega krossade några tyska statyetter räddade Gelfand en Goethebyst med anmärkningen att “vi”, ryssarna, skulle ju i alla fall vara de civiliserade mot det tyska barbariet.
När han beordrades att delta i en plundring av den tyska vetenskapsakademins bibliotek för att bygga upp ett eget regementsbibliotek, reagerade han först starkt negativt. Men sedan han upptäckt att det handlar om ryska böcker som tyskarna stulit under invasionen av hans hemland lugnar han sig.
Att han under ett helt år sysslade med att övervaka nedmonteringen av tyska fabriker som skulle transporteras till Sovjet var naturligtvis inte att jämställa med plundring, det var en del av det krigsskadestånd segrarmakterna beslutat om.
Hur bristfällig Gelfands dagbok än är kan den vara en viss motvikt till den hær af historie-revisionister som arbejder med på att stöpa om mänsklighetens stora seger över Hitlerfascismen till ett brutalt överfall av Stalins horder på den västerländska civilisationen.
Efter kriget levde Gelfand ett långt liv som lärare i Sovjetunionen och efterlämnade drivor med anteckningar som först hans son bringat reda i. Vad svenska Ersatz förlag nu har utgivit i Lars Wiklunds utmärkta översättning är bara en mindre del av Gelfands krigsminnen. Hela perioden 1941-44 har av det tyska Aufbau Verlag liksom av det svenska förlaget bedömts som mindre intressant, men hela materialet finns tillgängligt på ryska på Internet. Stefan Lindgren
“Vänsterns tidning” Flamman recenserar den sovjetiske soldaten Vladimir Gelfands dagbok från andra världskrigets slut, utgiven av förlaget Ersatz. Stefan Lindgren ges nästan ett helt uppslag att i Stalin-kramande anda förneka Röda Arméns systematiska våldtäkter på tyska kvinnor. “Strängt taget har Gelfand vare sig deltagit i eller bevittnat en enda våldtäkt”, skriver Lindgren, och Flamman kursiverar meningen.
En dagbok utan våldtäktsskildringar är alltså nog för att misstro vad historikerna uppskattar till 1,4 miljoner tyska kvinnors erfarenheter. Lindgren beskriver den framryckande Röda Armén som “unga människor som söker gemenskap, värme och visst kärlek och erotik”. De systematiska massvåldtäkternas Berlin kallar han lättsamt för “en promiskuös stad” och tar sedan till den äldsta av våldtäktsmyter – “Hon bad om det” – när bevisen tryter.
Lindgren refererar en passage i dagboken där en tysk kvinna erbjuder sig att ha sex med Gelfand; hon har tidigare blivit våldtagen av 20 ryssar. Varför då frivilligt ligga med den 21:a ryssen, undrar Lindgren. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Efter sex års krig var Berlin en skräckstad, bestående av kvinnor utan annat kapital än den egna kroppen. Våldtäkt mot mat, våldtäkt mot skydd, våldtäkt mot att inte bli dödad. Det kan inte kallas för att “söka kärlek” eller vara “promiskuös”.
Lindgren kokar en farlig brygd på lika delar sovjetromantik som kvinnohat. Det är anmärkningsvärt att delar av svensk vänster fortfarande väljer Stalin framför fakta och vanlig anständighet.
Av KATRINE KIELOS
Stefan Lindgren svarar (ännu inte infört):
Katrine Kielos referat (Expressen 16/1) av min artikel i Flamman är otillständigt. Jag har inte försvarat de våldtäkter som bevisligen begicks av Röda armén när den gick in i Tyskland. Jag håller tvärtom för troligt att en politiskt felaktig linje – Ilja Ehrenburgs hatpropaganda mot tyskarna, som visserligen fördömdes på högsta ort, men ändå fick visst genomslag – bidrog till sådana händelser. Att Gelfand själv varken deltagit i eller sett våldtäkter betyder självfallet inte att de inte förekommit.
Men vad ska vi med personliga vittnesmål till om de inte tillmäts någon betydelse alls? Att Gelfand varken såg eller hörde något av en våldtäktsepidemi styrker väl inte precis Anthony Beevors extremt höga och löst underbyggda uppskattning 1,4 miljoner våldtäkter. Beevors version undergrävs också av seriösa historikers verk (Se f.eks “Gennadij Bordjugov: ("Wehrmacht und Rote Armee -Verbrechen gegen die Zivilbevölkerung”).
Men jeg forstår at Katrine Kielos måde at ræsonere om historie i stadig mere allt eller intet-termer anses mera modernt än mitt, mera i linje med det statliga verket “Levande historias” malliga bannbullor.
I detta statligt ledda renhållningsarbete är tydligen alla medel tillåtna. Kielos formulerar sig på ett sätt som gör att läsaren inte vet vad som är citat ur min artikel och hennes egen perfida tolkning av vad jag säger. Frasen “Hon bad om det” finns inte i min artikel.
För övrigt är det uppenbart att Kielos gått in i debatt om en bok som hon inte har läst – och det är visst inte första gången.
När jag tar avstånd från den enda vägens historia är jag dock i gott sällskap av t ex Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja som i ett tal nyligen slog fast att “historia handlar aldrig om en enda sanning eller en enda tolkning”, slog Tuomioja fast (Hufvudstadsbladets 15 december).
Hans kollega, professorn vid Helsinki-universitetet Olli Rehn, kritiserade på ett möte i EU nyligen skarpt de franska historielagar som förbjuder debatt om förintelsen under andra världskriget, om det turkiska folkmordet på armenerna samt om kolonialismens positiva sidor.
Att säga det är inte att glömma Röda arméns förbrytelser. Men vi ska heller inte glömma att det mest framstående offret som drevs till självmord av de röda horderna var – Adolf Hitler.
January 14, 2007
Vladimir Gelfand’s memoir German Diary 1945–46 is in many ways a special book.
It is an unusual eyewitness account of the Red Army’s liberation of Poland and the eastern parts of Germany. Keeping diaries was strictly prohibited in the Red Army for security reasons. For that reason alone, perhaps, readers have reason to be grateful to the author, the Ukrainian lieutenant Vladimir Gelfand, who deliberately broke the prohibition.
Gelfand was only twenty-one during the bitter fighting for the Oder crossings, where he apparently displayed courage. He came to Berlin determined to experience something new: to meet people, learn German and, not least, enjoy female company. He was tired of the war that had been his everyday life for three years, and thoroughly tired of bullying, shouting officers who constantly harassed him.
Gelfand comes across as something of an outsider. His dreamy temperament and persistent writing did not make him equally entertaining to everyone. He was refined, intelligent and in his own way poetic, and naturally his relations with women also brought the envy of less fortunate men. In several places he suggests that some Red Army officers also looked down on him because of his Jewish family background.
“...how many hardships I had to endure during the war, how much mockery and abuse, how much insolence simply because my surname is Gelfand; because I was born into a Jewish family and because I myself am a Jew.”
For Gelfand, such phenomena were merely sad remnants of the old society.
“Years will pass—decades, not sooner—and national antagonisms will disappear; the mistrust between people that they produce will pass like an intoxication, and life will become easier. But as long as Black people are lynched in this century—for that vile and cruel custom has not yet vanished from the earth—one must be ready to face this bitter human injustice honestly and with dignity and fight it, fight with one’s last strength in the name of humanity and life. That is what I have decided for the future.”
Gelfand often gets lost in detail, but his evident literary gift cannot be denied. Keeping such a rich diary, even though it could not cover combat itself when writing was impossible, was an achievement in its own right. His account of a young man losing his innocence, discovering his sexuality and passing through an intense year of work, encounters and maturation is candid and revealing.
He was especially weary of the behavior of Lithuanians, because of injustices and humiliating treatment which, in his view, were also keenly felt by other Soviet soldiers. Although Gelfand remained a convinced supporter of the Soviet system and a Party member, he rarely engaged with grand historical events, preferring to focus on himself. He appears more as an egocentric and vain young man.
His ardent heart repeatedly meets disappointment—both from Russian women attached to medical units, some of whom were rumored to have acquired the bad reputation of being “regimental mattresses,” and from Germans he met in the city. Germans often found him vulgar, while girls who attracted him not only physically but emotionally soon proved unreliable or indifferent.
Literary scholar Elke Scherstjanoi notes in the book’s afterword that, as far as Gelfand’s relations with women are concerned, the question of violence hardly arises at all.
Strictly speaking, Gelfand neither took part in nor witnessed rapes. That is striking, given that authors such as Antony Beevor, in Berlin: The Downfall (Historical Media, 2002), have cited a figure of 1.4 million rapes in occupied Germany.
He describes neither systematic mass rape nor systematic looting. On the contrary, he writes about young men who, amid growing postwar disorder, seek companionship, warmth, a measure of love and erotic experience.
Gelfand’s book does mention that a women’s battalion from Berlinchen—now a Polish town—was allegedly subjected to mass rape. According to Elke Scherstjanoi, however, no such battalion existed.
Later, the diary contains an episode with a girl who says she was raped by twenty soldiers and yet then offers to sleep with Gelfand. Why would she voluntarily want a twenty-first? The question, the reviewer says, leaves the reader perplexed.
Gelfand’s problem in Berlin was not finding girls willing to sleep with him. His real problem was finding sincere feeling and love. By June 1946, when he contracted gonorrhea, his depression and homesickness had intensified.
For writers convinced that the Red Army’s entry into Germany was one uninterrupted chain of crimes, testimony like Gelfand’s diary is an obvious exception. But perhaps Gelfand simply chose to remain silent about both his own conduct and rapes committed by others?
Scherstjanoi appears to suggest that Gelfand reproduced an official Soviet attitude in his notes:
“Gelfand’s silence also indicates that the victorious country at the time attached no particular importance to rape and regarded it as something quite harmless. Otherwise the politically active Gelfand would surely have raised the question for discussion,” Scherstjanoi writes.
Official declarations, however, can be set aside. Before the assault on the Berlin stronghold, the article says, Ehrenburg in Krasnaya Zvezda addressed the issue in connection with a March 28 speech concerning violence and looting. Marshal Zhukov warned his subordinates: “When you look at the dresses of German girls, remember why your homeland sent you here.”
Lev Kopelev reported from East Prussia that a division commander, Colonel Smirnov, personally shot a lieutenant who had taken part in a gang rape. In January through March 1945 alone, 4,148 Soviet officers were convicted of various offenses. According to military reports, such incidents became less frequent after Germany’s capitulation.
So why is Gelfand silent? He himself came into conflict with many fellow soldiers whom he regarded as morally corrupt. With irony he called officers who appropriated other men’s awards “telephone heroes.” Speculation and the black market seem to have become widespread. Even Gelfand participated, mainly by selling nonworking watches at the market.
No, as Kjell Albin Abrahamson noted in a review in Sundsvalls Tidning, Gelfand and other Soviet soldiers looked more like Sven Dufva, Švejk or Karlsson than heroic clichés. Yet none of those antiheroes was a rapist. And if the hero was called Sven Dufva, “his head was poor, but his heart was good.”
Given the suffering and humiliation of the Germans, one might imagine that all those Dufvas, Švejks and Karlssons in distant May 1945 were simply struggling to keep afloat. Between the Vistula and Frankfurt an der Oder alone—even before entering German territory—the Red Army lost 77,342 men, 17,032 of them irrecoverably.
Even if Gelfand himself did not mistreat Germans, Scherstjanoi is convinced that he nevertheless despised them and felt a “cold satisfaction” when he saw their everyday hardships.
Gelfand was perhaps not entirely free of anti-German sentiment. He was clearly affected to some degree by Ehrenburg’s heated rhetoric when he wrote:
“Germany is on fire, and for some reason I enjoy watching this evil spectacle. Death for death, blood for blood. I do not pity these haters of humanity, these beasts.”
“In Berlin I defeated fascism,” he carved into the stone of the German parliament—words that, the article says, Soviet censorship would never have allowed to be published.
What is interesting is that Gelfand, though to some extent infected by Ehrenburg’s rhetoric, in practice proved to be one of those who showed the greatest respect for German culture, language and people.
When a fellow soldier smashed several German statuettes, Gelfand rescued a bust of Goethe, saying: “We must respect culture, even when it is the culture of the enemy.”
When ordered to take part in removing books from the German Academy of Sciences library in order to create a regimental library, he reacted sharply against the order. When he learned that the books were Russian volumes that the Germans had removed during their invasion of his homeland, he calmed down.
The fact that he spent an entire year watching German factories being dismantled and sent to the Soviet Union was regarded not as looting but as part of the reparations due to the victors.
However one judges Gelfand’s diary, it can serve as a counterweight to an entire army of revisionists who, in the reviewer’s view, seek to discredit humanity’s great victory over Hitler’s fascism and turn Stalin’s troops into a target of attack by Western civilization.
After the war Gelfand lived a long life in the Soviet Union, worked as a schoolteacher and left records that were first discovered by his son. What the Swedish publisher Ersatz issued in Lars Wiklund’s excellent translation is only a small portion of his wartime memoirs. The years 1941–44 were considered less interesting by both the German Aufbau Verlag and the Swedish publisher, but the entire material is available online in Russian.
Stefan Lindgren
The left-wing journal Flamman published a review of Soviet soldier Vladimir Gelfand’s Second World War diary, issued by Ersatz. Stefan Lindgren was given nearly complete freedom of expression, the response says, in a spirit of Stalinist generalizations that deny systematic sexual violence committed by the Red Army against German women.
“Strictly speaking, Gelfand neither participated in nor witnessed a single rape,” Lindgren writes, and Flamman places the sentence in italics.
Thus the absence of descriptions of violence in the diary is treated as sufficient grounds to question historians’ conclusions that around 1.4 million German women were subjected to sexual violence. Lindgren describes the advancing Red Army as “young men seeking companionship, warmth, a certain love and eroticism.” He calls the mass rapes in Berlin “the promiscuity of a big city” and then, when the facts can no longer be denied, falls back on the oldest rape myth: “she wanted it herself.”
Lindgren refers to an episode in the diary in which a German woman allegedly voluntarily offers Gelfand sex after being raped by twenty Red Army soldiers. Why, he asks, would she want a twenty-first? At that point one hardly knows whether to laugh or cry. After six years of war, Berlin was a city of terror inhabited by women who possessed no other capital than their own bodies. Rape in exchange for food, protection or simply staying alive cannot be called a “search for love” or “promiscuity.”
Lindgren, the response concludes, mixes equal measures of Soviet romance and misogynistic mythology. It is remarkable that part of the Swedish left still prefers Stalin to facts and elementary decency.
Katrine Kielos
Katrine Kielos’s report in Expressen (January 16) concerning my article in Flamman is inaccurate. I did not defend rapes committed by the Red Army during its advance into Germany; those facts are well documented. On the contrary, I agree that the politically incorrect line—hate propaganda associated with Ilya Ehrenburg, criticized at the highest level but nevertheless influential to some degree—contributed to these events.
Of course, the fact that Gelfand himself neither participated in nor witnessed rapes does not mean that they did not occur.
But how are we to treat personal testimony if it is ignored altogether? The fact that Gelfand saw and heard nothing that confirmed a vast wave of rape cannot justify the extraordinarily high and weakly substantiated figure cited by Antony Beevor—1.4 million victims. Beevor’s version is also questioned by serious historians (see, for example, Gennady Bordyugov, Wehrmacht und Rote Armee – Verbrechen gegen die Zivilbevölkerung).
I understand, however, that the way Katrine Kielos reasons about the past—more or less accurately—is today regarded as “modern.” It fits better with the spirit of “living history” and a state ideology in which any means are permissible.
Kielos formulates her argument in such a way that the reader cannot tell what is actually quoted from my article and what is her idealized interpretation of what I supposedly said. The phrase “she wanted it herself” does not appear in my article.
It is also quite obvious that Kielos is entering into a discussion about a book she simply has not read—and this is far from the first time that has happened.
When I refuse to support a single, well-worn version of history, I am in good company. Finland’s foreign minister Erkki Tuomioja, for example, recently stated in a speech: “History is never a single truth or a single interpretation” (Hufvudstadsbladet, December 15).
His colleague Olli Rehn, a professor at the University of Helsinki, recently sharply criticized French memory laws in an EU discussion—laws concerning denial of the Holocaust, the Armenian genocide in the Ottoman Empire and debate about allegedly positive aspects of colonialism.
None of this means that we should forget crimes committed by the Red Army. But we should also not forget that the most prominent victim driven to suicide by those “red hordes” was Adolf Hitler.
Stefan Lindgren
INTERPRES — News and Background from Around the World; independent of party-political and economic interests.