
En utskrift
från Dagens
Nyheters nätupplaga, DN.se.
60
år efter fredsslutet är floden av böcker
och dokumentärer om andra världskriget
större än
någonsin.
Ett intresse som nog inte enbart drivs av
kunskapstörst
och medkänsla.

Den
ryska inmarschen i Berlin
1945.
Aufbau-VerlagOm
man som jag är född på femtiotalet och
uppvuxen med föreställningen att andra
världskriget och nazismen tillhörde historien, kan
man inte bli annat än
förvånad över hur snabbt och massivt
ämnet under de senaste åren förvandlats
till förstasidesstoff och bästsäljartitlar.
Det gör att man blir alltmer skeptisk
inför alla de böcker och filmer som produceras, inte
minst de som handlar om
Adolf Hitlers olika sidor.
Man
kan tycka att det efter Alan Bullocks klassiker
"Hitler - en studie i tyranni" (1952) och framför allt
Joachims Fests
epokgörande Hitlerbiografi på sjuttiotalet inte
skulle finnas så mycket mer att
säga. Men sextio år efter det nazistiska
tusenårsrikets undergång, som bara
varade under tolv intensiva år, är andra
världskriget mer närvarande än
någonsin under efterkrigstiden. Om det vore så att
nya fakta framkommit som
kastat nytt ljus över ämnet vore det begripligt, men
så är det bara
undantagsvis. Det måste vara något annat som
gör att krigets och särskilt
Tredje rikets galjonsfigurer på varje jämn
årsdag och i olika tevekanaler - och
allt oftare i fyrfärg - får sådan
uppmärksamhet.
En anledning är kanske
att det efter kalla krigets slut
finns en ny generation som betraktar den europeiska nutidshistorien med
egna
ögon. Ett annat skäl är att den generation
som har egna erfarenheter av
maktövertagandet och andra världskriget
håller på att försvinna. Vid
femtioårsdagen av krigsslutet för tio år
sedan dammsög alla stora massmedier
marknaden efter intervjupersoner som någon gång
hade varit i Hitlers bunker
eller hade egna minnen av livet i Varglyan eller på
Obersalzberg.
När
sextioårsdagen inföll häromveckan hade
flera av dem -
däribland Hitlers sekreterare Traudl Junge - redan avlidit. De
kvarvarandes
bästföredatum är passerat vilket inte
hindrat de stora medierna från att lägga
upp kartotek över ett drygt hundratal så kallade
tidsvittnen som trots hög
ålder och sjukdom är villiga att alltefter behov
tala om wie es eigentlich
gewesen ist - det vill säga hur det egentligen var
att gå i skola under
Weimartiden, att delta i Hitler-Jugends läger, att vara tysk
folkstormsman i
Ostpreussen, att laga mat åt familjen Rudolf Hess eller samla
sten till
återuppbyggnaden av Berlin.
Framför mig ligger drygt
ett halvdussin böcker på
svenska, men även på tyska och engelska, som har de
gemensamt att de utkommit
med anledning av sextioårsminnet av krigsslutet 1945 och
från olika
utgångspunkter berättar om krigets sista
månader. Nästan alla bygger delvis
sina berättelser på den här sortens
vittnesmål. Jag drog mig för att ge mig i
kast med denna bokflod, särskilt som jag vet att de bara
är skummet på ytan.
Att de när allt kommer omkring kanske inte i första
hand tillfredsställer ett
genuint historiskt intresse, utan rör vid mycket djupare
belägna behov i det
kollektiva undermedvetna.
Det är ett historiskt
faktum att över femtio miljoner
människor, civila som soldater, dog under andra
världskriget. Men det kan
knappast vara medkänsla med offren som ligger bakom den tyske
historikern Guido
Knopps enorma publikframgångar med teveserier om allt
från Hitlers läkare och kvinnor
till fördrivningen och befrielsen. Lika lite som det
är kunskapstörst som gör
att folk i över fyrtio länder suttit klistrade
framför bildskärmen när Knopp
iscensatt Reinhard Heydrichs ondska som en Wagneropera.
Jag
vill inte förneka
att jag själv strax före midnatt ofta
knäppt på dessa dokumentärer om nazismens
kvinnor, tyska flaggskepp och
Führerns hantlangare. När Knopps serie om de
bestialiska SS-läkarna var slut
följdes den av en serie om människoätande
hajar, vilket säger något om
genretillhörigheten. Naturligtvis finns det historiker som
är avundsjuka på
Knopp. Med viss rätt har man kritiserat honom för
publikfrieri och kallat hans
team "historiepornografer", som lever på att
förströ kvällströtta
tyskar med nazi-kitsch och elände, snarare än
på att upplysa dem.
Och ändå kan
ingen förneka att Guido Knopps dokumentärer
blivit stilbildande. Hans styrka - och svaghet - är just
förmågan att skapa
närvaro i sådant som hos andra historiker ofta
blivit stendött. I ett enormt
arkivmaterial lyckas han hitta den rätta scenen och det
rätta ögonvittnet, och
till sin hjälp har han alltid en stor produktionsapparat som
vet hur man skapar
spänning med dramatisk musik och snabba klipp. Metoden kan
studeras i hans bok
"Befrielsen", som är en utvidgad textversion av en teveserie
med
samma namn.
Varje kapitel börjar i
ett presens som slår an tonen.
"Grå moln hängde tungt på himlen",
står det i första kapitalet om
landstigningen i Normandie och i nästa kapitel heter det: "Det
låg något
hotfullt i luften" och senare "Det var en disig morgon".
Därefter inflikas ett ögonvittne som "minns" eller
"erinrar
sig" något, oftast kortfattat och för att skapa en
tidsmässig distans till
själva händelsen som man ännu inte
fått ta del av eller som bara antytts:
"Ännu vet ingen vad som kommer att hända."
Därefter
bryter helvetet loss - eller vad man nu vill
kalla
alla de militära slag och strategiska manövrer som
följde på de allierades
landstigning i Normandie sommaren 1944. Ungefär som i en film
- fast uppdelat i
fem kapitel - varvar Knopp återblickar med
ögonblicksbilder från västfronten
och slaget om Paris, liksom de sydliga avsnitten där Wehrmacht
byggde en
ställning intill berget och klostret Monte Cassino.
Engelsmannen Matthew Parker
ägnar i "Slaget vid Monte Cassino" en hel bok åt
denna den kanske
mest blodiga och meningslösa sammanstötningen under
hela andra världskriget.
När medeltidsklostret förstördes fanns inga
tyskar där utan bara över tusen
flyktingar, de flesta barn.
På liknande
sätt ger Knopp skarpa bilder av striderna
vid bron Arnhem och tyskarnas desperata Ardenneroffensiv. Det var den
sista
striden utanför Tysklands gränser; vad som
återstod var en långsam, plågsam och
framför allt onödig väg mot
undergången, ett "hav av blod och tårar"
som Knopp uttrycker det. Hans bok om de människor
från bägge sidor som upplevde
allt detta är både intressant och
läsvärd, men när jag läst den
brittiske
historikern Max Hastings monumentalverk "Harmagedon" insåg
jag att
den stereotypa klipptekniken trots allt har sina
begränsningar.
Harmagedon
är i religiös terminologi platsen
för domedagen, den
sista striden. I sin bok har Max Hastings samlat källor och
intervjuer från
både öst- och västfronten, bland ryska
rödgardister och tyska bomboffer, och
lyckats med den nästan omöjliga uppgiften att
sammanfoga allt detta till ett
övertygande helt. Hastings både beskriver och
analyserar, träffsäkert och utan
tanke på vad som är politiskt korrekt. Man
känner sig i händerna på en ödmjuk
och nyfiken navigatör. Sakta men säkert formas bilden
av de över hundra
miljoner människor som på olika sidor var inbegripna
i striderna, men också
otaliga civila och hela städer som gick upp i rök
på några timmar.
Efter kriget var det
svårt för tyskarna att tala om allt
som gått förlorat, inte bara människor och
hela landsändar, utan också andliga
domäner där tysk kultur haft sina rötter
sedan medeltiden. Hastings är här lika
öppen och ärlig som sin landsman och kollega Antony
Beevor. Han berättar att
det begicks svåra förbrytelser även
från de västallierade. Framför allt och
utifrån delvis nytt arkivmaterial skildrar han vad som skedde
när ryssarna
tågade i de dåvarande tyska
östprovinserna. Den veritabla blodorgie som
utlöstes när de under sitt stora
"fosterländska krig" stympade och
våldtog miljoner tyska kvinnor och barn trotsar all
beskrivning.
När den tyska
kapitulationen var ett faktum i maj 1945
var det nog bara de överlevande fångarna
från nazisternas koncentrationsläger
som upplevde en äkta befrielse, kanske också
några av de västallierade.
Hastings talar om en kulturkrock mellan å ena sidan det
"normala"
krig som amerikaner och engelsmän utkämpade i
väst och å andra sidan de
ohyggligheter som ryssar och tyskar upplevde på
östfronten. Exempelvis nämner
han att nästan trettio miljoner ryssar dog i kampen mot
Hitler-Tyskland, de
västallierades förluster däremot uppgick
till knappt en miljon. Man får en
känsla av att det var två olika krig som
utkämpades.
Det är en omständighet
som inte märktes när krigets
segrare och
förlorare i Moskva tillsammans firade
sextioårsminnet av krigsslutet. När allt
kommer omkring var det ett spel för galleriet. I det
postsovjetiska Moskva
finns det ingen vilja att kritiskt granska de egna historiemyterna.
Forskningen
i ryska arkiv om "det fosterländska kriget" har
nästan uteslutande
bedrivits av utlänningar. Men för någon
månad sedan utkom på tyska den första
privata dagboken av en officer i Röda armén,
skriven av en rysk jude som på
nära håll upplevde inmarschen i Berlin och det
första ockupationsåret.
Det är inte bara det
ovanliga perspektivet som gör
Vladimir Gelfands postuma "Deutschland-Tagebuch 1945-46" till
en
läsupplevelse. Också den inre kampen, den moraliska
och politiska, hur man nu
vill kalla den blandning av blodtörst och medkänsla
som rödgardisten Gelfand
upplever i mötet med de besegrade tyskarna, faller
utanför det gängse schemat.
På gatorna ligger flyktingar och amputerade soldater,
föräldralösa barn och
tyska kvinnor som säljer sina kroppar. Gelfand tar
för sig. Om allt det och
mycket annat skriver han, också att han får
gonorré. Man räknar med att runt
två hundra tusen barn på detta sätt kom
till världen bara i den ryska zonen.
Om Gelfands litterära
talang är det svårare att uttala
sig. Tydligen ville han skriva en roman vid hemkomsten, men tiden
räckte inte
och ämnet var alltför kontroversiellt. Gelfand kom
på kant med sina överordnade
och kallar sina rödgardistiska kumpaner "försupna
slagskämpar och
anarkistiskt pack".
Så mycket mer
glädjande är det att hans anteckningar med
sextio års fördröjning blivit
tillgängliga, åtminstone för en
tyskspråkig
publik. Hans perspektiv har saknats, dessa noteringar ger för
första gången den
röda segrarmakten ett ansikte som gör det
möjligt att förstå den ryska
soldatens tankevärld. Det lär bli svårt
för Putin och hans postsovjetiska
grindvakter att låsa in denna dagbok i giftskåpet
för ryskfientlig propaganda.
Essay, 18 May 2005
Sixty years after the end of the war, the flood of books and documentaries about the Second World War is greater than ever. This interest is hardly driven by a thirst for knowledge or compassion alone.
The Russian entry into Berlin in 1945. Aufbau-Verlag.
If, like me, you were born in the 1950s and grew up with the idea that the Second World War and Nazism belonged to history, you cannot help being surprised at how swiftly and on such a massive scale the subject has, in recent years, become front-page material and the stuff of bestsellers. This makes you increasingly sceptical about all the books and films being produced, not least those dealing with the various sides of Adolf Hitler.
One might think that, after Alan Bullock’s classic Hitler: A Study in Tyranny (1952), and above all Joachim Fest’s groundbreaking Hitler biography in the 1970s, there would not be much more to say. Yet sixty years after the collapse of the Nazi thousand-year Reich, which lasted only twelve intense years, the Second World War is more present than at any other time in the post-war period. If new facts had emerged that shed fresh light on the subject, this would be understandable, but that happens only exceptionally. There must be something else that brings the figureheads of the war, and especially of the Third Reich, such attention on every round-number anniversary and on various television channels—and increasingly in full colour.
One reason may be that, after the end of the Cold War, a new generation is looking at contemporary European history through its own eyes. Another is that the generation with personal experience of the seizure of power and the Second World War is disappearing. At the fiftieth anniversary of the end of the war, ten years ago, all the major media scoured the field for people to interview who had once been in Hitler’s bunker or had personal memories of life at the Wolf’s Lair or the Obersalzberg. When the sixtieth anniversary came around the other week, several of them—including Hitler’s secretary Traudl Junge—had already died.
Those who remain are past their sell-by date, which has not stopped the major media from compiling files on a little over a hundred so-called contemporary witnesses who, despite old age and illness, are willing, as required, to speak about wie es eigentlich gewesen ist—that is, what it was really like to attend school in the Weimar era, take part in Hitler Youth camps, serve in the German Volkssturm in East Prussia, cook for Rudolf Hess’s family or collect stones for the rebuilding of Berlin.
Before me lie a little over half a dozen books in Swedish, but also in German and English, which have in common that they appeared to mark the sixtieth anniversary of the end of the war in 1945 and, from different starting points, recount its final months. Almost all base parts of their narratives on this kind of testimony. I was reluctant to tackle this flood of books, particularly as I know they are only the foam on the surface. When all is said and done, perhaps they do not primarily satisfy a genuine historical interest, but touch much deeper needs in the collective unconscious.
It is a historical fact that more than fifty million people, civilians and soldiers alike, died during the Second World War. But compassion for the victims can hardly be what lies behind the German historian Guido Knopp’s enormous popular success with television series on everything from Hitler’s doctors and women to expulsion and liberation. Nor is it a thirst for knowledge that has kept people in more than forty countries glued to their screens when Knopp stages Reinhard Heydrich’s evil like a Wagner opera. I will not deny that I myself have often switched on these documentaries about Nazi women, German flagships and the Führer’s henchmen shortly before midnight. When Knopp’s series about the bestial SS doctors ended, it was followed by a series about man-eating sharks, which says something about the genre.
Naturally, there are historians who envy Knopp. With some justification, he has been criticised for pandering to audiences, and his team has been called “history pornographers” who make a living entertaining evening-weary Germans with Nazi kitsch and misery rather than enlightening them. Yet nobody can deny that Guido Knopp’s documentaries have set a style. His strength—and weakness—is precisely his ability to bring to life things that have often become utterly lifeless in the hands of other historians. Within an enormous body of archival material, he manages to find the right scene and the right eyewitness, and he always has the support of a large production operation that knows how to create suspense with dramatic music and rapid cuts.
The method can be studied in his book Liberation, an expanded text version of the television series of the same name. Each chapter begins in a present tense that sets the tone. “Grey clouds hung heavily in the sky,” reads the first chapter on the Normandy landings, while the next says: “There was something threatening in the air,” and later: “It was a misty morning.” Then an eyewitness is inserted who “remembers” or “recalls” something, usually briefly and in order to create a temporal distance from the event itself, which we have not yet been told about or which has merely been hinted at: “No one yet knows what is going to happen.”
Then hell breaks loose—or whatever one chooses to call all the military battles and strategic manoeuvres that followed the Allied landings in Normandy in the summer of 1944. Rather like a film—but divided into five chapters—Knopp alternates flashbacks with snapshots of the Western Front and the battle for Paris, as well as the southern sectors where the Wehrmacht established a position beside the mountain and monastery of Monte Cassino.
In The Battle of Monte Cassino, the Englishman Matthew Parker devotes an entire book to what was perhaps the bloodiest and most pointless clash of the whole Second World War. When the medieval monastery was destroyed, there were no Germans there, only more than a thousand refugees, most of them children. In a similar way, Knopp provides sharp images of the fighting at the Arnhem bridge and the Germans’ desperate Ardennes offensive. This was the last battle outside Germany’s borders; what remained was a slow, painful and, above all, unnecessary road to destruction, a “sea of blood and tears”, as Knopp puts it.
His book about the people on both sides who experienced all this is both interesting and worth reading, but when I read the British historian Max Hastings’s monumental Armageddon, I realised that the stereotyped cutting technique does, after all, have its limitations. In religious terminology, Armageddon is the place of the Day of Judgement, the final battle. In his book, Max Hastings has gathered sources and interviews from both the Eastern and Western Fronts, among Russian Red Guards and German bombing victims, and has accomplished the almost impossible task of assembling all this into a convincing whole. Hastings both describes and analyses, incisively and without regard for what is politically correct. You feel you are in the hands of a humble and inquisitive navigator.
Slowly but surely, a picture emerges of the more than a hundred million people who, on different sides, were involved in the fighting, but also of countless civilians and entire cities that went up in smoke within a few hours. After the war, it was difficult for Germans to speak about everything that had been lost—not only people and whole regions, but also spiritual realms in which German culture had had its roots since the Middle Ages.
Here Hastings is as open and honest as his compatriot and colleague Antony Beevor. He recounts how serious crimes were committed by the Western Allies too. Above all, and drawing in part on new archival material, he describes what happened when the Russians marched into what were then Germany’s eastern provinces. The veritable orgy of bloodshed unleashed as, during their great “Patriotic War”, they mutilated and raped millions of German women and children defies all description. When Germany’s capitulation became a fact in May 1945, probably only the surviving prisoners of the Nazi concentration camps experienced a genuine liberation, perhaps also some of the Western Allies.
Hastings speaks of a clash of cultures between, on the one hand, the “normal” war fought by the Americans and British in the west and, on the other, the horrors experienced by Russians and Germans on the Eastern Front. For example, he mentions that almost thirty million Russians died in the struggle against Hitler’s Germany, whereas the Western Allies’ losses amounted to just under a million. You get the feeling that two different wars were being fought.
This was a circumstance that went unnoticed when the war’s victors and vanquished jointly celebrated the sixtieth anniversary of its end in Moscow. When all is said and done, it was a performance for the gallery. In post-Soviet Moscow, there is no willingness to examine critically its own historical myths. Research in Russian archives on the “Patriotic War” has been conducted almost exclusively by foreigners.
But about a month ago, the first private diary by an officer of the Red Army was published in German, written by a Russian Jew who experienced at close quarters the entry into Berlin and the first year of occupation. It is not just the unusual perspective that makes Vladimir Gelfand’s posthumous Deutschland-Tagebuch 1945–46 such a reading experience. The inner struggle, too—the moral and political struggle, however one chooses to describe the mixture of bloodlust and compassion that the Red Guardsman Gelfand experiences in his encounters with the defeated Germans—falls outside the usual framework.
Refugees and soldiers who have undergone amputations lie in the streets, alongside orphaned children and German women selling their bodies. Gelfand helps himself. He writes about all this and much else besides, including the fact that he contracts gonorrhoea. It is estimated that around two hundred thousand children came into the world in this way in the Russian zone alone.
It is harder to judge Gelfand’s literary talent. Apparently, he wanted to write a novel when he returned home, but there was not enough time and the subject was far too controversial. Gelfand fell out with his superiors and calls his fellow Red Guardsmen “drunken brawlers and anarchistic rabble”.
It is all the more welcome, then, that after a delay of sixty years his notes have become available, at least to a German-speaking readership. His perspective has been missing: for the first time, these notes give the victorious Red power a face that makes it possible to understand the Russian soldier’s world of thought. Putin and his post-Soviet gatekeepers are likely to find it difficult to lock this diary away in the poison cabinet reserved for anti-Russian propaganda.
Per Landin