
![]() |
![]() |
![]() |
|
![]() |
www.ryska-posten.nu
Vladimir
Gelfands "Tysk
dagbok 1945-46" är på
många sätt märklig. Det är en
ovanlig
ögonvittnesskildring av Röda arméns
befrielse av Polen och östra Tyskland. Eftersom
det var förbjudet i Röda armén att
föra dagbok - av säkerhetsskäl
förmodligen -
så har läsarna redan av det skälet
anledning att vara tacksam mot den ukrainske
löjtnanten Vladimir Gelfand som så flitigt
bröt mot detta förbud. Gelfand som bara var 21 år under de
förbittrade striderna om
Oderövergången, där han uppenbarligen
visade hjältemod, kom till Berlin fast
besluten om att få uppleva något nytt, få
träffa människor, lära sig tyska -
och inte minst få njuta av kvinnligt sällskap. Han
var trött på kriget, som
varit hans vardag i tre år, och hjärtligt less
på översittare och gaphalsar
bland officerarna, som hela tiden toppred honom. Helfand verkar ha varit något av en
hackkyckling, hans dagdrömmande och
flitiga skrivande roade inte alla och att han var fager och intelligent
och
hade kvinnotycke väckte naturligtvis de sämre
lottades avund. På några ställen
i boken antyder han att det fanns officerare i Röda
armén som även såg ner på
honom för hans judiska ursprung. "...hur många strapatser, hur mycket
spott och spe, hur mycket
fräckhet har jag inte måst tåla under
kriget, för att mitt efternamn är
Gelfand; för att jag föddes i en judisk familj och
för att jag själv - är
jude", anförtrodde han sig till sin far i ett brev. Men för Gelfand var sådana
fenomen bara sorgliga rester av det gamla
samhället. "Med åren (årtiondena, inte
förr) kommer nationella
motsättningar att försvinna, kommer misstroendet
mellan människorna som
frambragts av motsättningarna att försvinna likt en
bedövning och livet kommer
att bli lättare. Men så länge negrer
lynchas under detta århundrade (ty detta
avskyvärda och grymma bruk har inte försvunnit
från jorden) måste man vara redo
att ärligt och värdigt möta och
bekämpa människors bittra bedrägeri, att med
sina sista krafter strida mot det i mänsklighetens och livets
namn. Så har jag
beslutat inför framtiden." Rätt ofta förlorar sig Helfand i
trivialiteter men man kan inte
frånkänna honom en viss litterär
begåvning. Att föra en så intensiv dagbok
(som
dock inte täcker krigshandlingarna, då han var
förhindrad att skriva) är redan
det en bragd. Skildringen av hur en ung man förlorar sin
oskuld, upptäcker att
han inte är impotent och under ett år av intensivt
arbete och umgänge blir man
är utlämnande ärlig. Mer tröttsamma är alla litanior
om de orättvisor och den förnedrande
behandling han anser sig utsatt för från andra
sovjetmilitärer. Och fastän
Gelfand är övertygad anhängare av
sovjetsystemet och partimedlem saknade han
blick för de stora skeendena, snarare var han en rätt
självupptagen och fåfäng
ung man. Hans hett bultande hjärta ideligen
stötte på besvikelser bland både de
ryska kvinnor som medföljde förbanden (och som delvis
oförtjänt fick dåligt
rykte som "regementsmadrasser") och tyskor han träffade
på stan. Tyskorna
fann han ofta vulgära och de flickor som inte bara "grep honom
i k-n"
utan också i hjärtat, visade sig snart
trolösa eller ointresserade. "Vad gäller Gelfands möten med
kvinnor är det särskilt
anmärkningsvärt att det uppenbart inte var
fråga om något som helst våld"
skriver litteraturvetaren Elke Scherstjanoj i ett efterord till boken. Strängt taget har Gelfand vare sig
deltagit i eller bevittnat en enda
våldtäkt, vilket är
anmärkningsvärt med tanke på att
författare som Anthony
Beevor "Berlin. Slutstriden" (Historiska Media 2002) citerat siffror
som 1,4 miljoner våldtäkter i det ockuperade
Tyskland. Han skildrar inga systematiska
massvåldtäkter och plundringar - tvärtom
berättar han om unga människor som söker
gemenskap, värme och visst kärlek och
erotik i ett klimat av tilltagande efterkrigsyra. I Gelfands bok berättas en
hörsägen om hur en tysk kvinnlig bataljon i
Berlinchen i nuvarande Polen skulle ha utsatts för
massvåldtäkt. Men enligt
Elke Scherstjanoj har någon sådan bataljon inte
existerat. Vid ett senare tillfälle erbjuder sig en
flicka, som påstår sig ha blivit
våldtagen av 20 ryssar, att ligga med Gelfand.
Varför frivilligt ligga med den
21:a ryssen? undrar läsaren förbryllat. Problemet för Gelfand i ett
promiskuöst Berlin var inte att hitta
flickor som ville ligga med honom. Problemet var att sökte
äkta känslor och
kärlek. När han i juni 1946 hade dragit på
sig gonorré växte missmodet och
hemlängtan. För skribenter som är
övertygade om att sovjetarméns intåg i
Tyskland
var en enda lång serie förbrytelser faller
naturligtvis ett vittnesmål som
Gelfands utanför ramen. Men kanske valde Gelfand att tiga om
egna och andras
våldtäkter? Elke Sjerstjanoj tycks mena att Gelfand teg
för att det officiella
Sovjet teg: "Gelfands tystnad visar samtidigt att segrarmakten
inte ägnade
våldtäkter någon större
uppmärksamhet på den tiden och att de uppfattades
som
rätt harmlösa. I annat fall hade säkert den
politiskt aktive Gelfand helt
säkert tagit upp ämnet till diskussion", skriver
Sjerstjanoj. Men det officiella Sovjet teg väl inte.
Armétidningen Röda stjärnan
fördömde kort före stormningen av Berlin
Ehrenburgs tyskhat och Stalin fördömde
i ett tal 28 mars förekomsten av våldtäkter
och excesser. "När ni
betraktar tyska flickors kjortelfållar, kom då
ihåg varför ert hemland har
skickat er hit", varnade marskalk Zjukov sina underlydande. Lev Kopelev berättade från
Ostpreussen hur en divisionsbefälhavare,
överste Smirnov, egenhändigt sköt en
löjtnant som medverkat i en gruppvåldtäkt.
Totalt dömdes 4 148 sovjetofficerare för olika brott
begångna januari-mars 1945
och enligt militära rapporter ska sådana handlingar
ha blivit mer sällsynta
efter Tysklands kapitulation. Så varför skulle Gelfand tiga?
Han stod dessutom själv i konflikt med
många officerskollegor som han fann moraliskt korrupta
("telefonhjältar" kallar Gelfand ironiskt de kollegor som
kapat åt
sig de flesta medaljerna). Superi och svartabörshandel tycks
ha varit legio.
Även Gelfand stjäl och schackrar på svarta
börsen - mest handlar det om klockor
som inte fungerar. Nej, som Kjell Albin Abrahamsson påpekar
i en recension i Sundsvalls
tidning påminde Gelfand och andra sovjetsoldater mer om Sven
Dufva, Svejk och
91:an Karlsson än om hjälteklichéerna. Men
ingen av dessa antihjältar var någon
våldtäktsman och om Sven Dufva hette det ju: "ett
dåligt huvud hade han, men
hjärtat det var gott". Med tanke på tyskarnas
förbittrade motstånd tror jag att alla dessa
Dufva, Svejk och Karlsson långt in maj 1945 var fullt
upptagna med att klara
livhanken. Sovjetarmén förlorade 77 342 man, av
vilka 17 032 man
oåterkalleligt, bara mellan Wisla och Oder - dvs. innan de
satt sin fot på
tyskt territorium. Men om Gelfand själv inte gjorde tyskarna
illa menar Sjerstjanoj att
han i alla fall skulle ha föraktat dem och visat "kylig
förnöjsamhet"
inför deras vardagsproblem. Helt fri från tyskhat var verkligen inte
Gelfand. Han var otvivelaktigt
en smula påverkad av Ehrenburgs glödheta tyskhat
när han skrev: "Tyskland står i lågor och det
är av någon anledning glädjande att
betrakta detta onda skådespel. Död för
död, blod för blod. Jag tycker inte synd
om dessa människohatare, dessa odjur". "På Berlin, den besegrade spottar jag",
ristade han in i det
tyska riksdagshusets sten - ord som sovjetcensuren aldrig
tillät tryckas. Men det intressanta är att Gelfand, i viss
mån
smittad av Ehrenburgs rasism, i handling var en av dem som visade
störst
respekt för Tysklands kultur, språk och folk. När en officerskollega krossade
några tyska
statyetter räddade Gelfand en Goethebyst med
anmärkningen att "vi",
ryssarna, skulle ju i alla fall vara de civiliserade mot det tyska
barbariet. När han beordrades att delta i en
plundring av den
tyska vetenskapsakademins bibliotek för att bygga upp ett eget
regementsbibliotek, reagerade han först starkt negativt. Men
sedan han upptäckt
att det handlar om ryska böcker som tyskarna stulit under
invasionen av hans
hemland lugnar han sig. Att han under ett helt år sysslade med
att
övervaka nedmonteringen av tyska fabriker som skulle
transporteras till Sovjet
var naturligtvis inte att jämställa med plundring,
det var en del av det
krigsskadestånd segrarmakterna beslutat om. Hur bristfällig Gelfands dagbok
än är kan den vara
en viss motvikt till den armé av historierevisionister som
arbetar på att stöpa
om mänsklighetens stora seger över Hitlerfascismen
till ett brutalt överfall av
Stalins horder på den västerländska
civilisationen. Efter kriget levde Gelfand ett långt liv som lärare i Sovjetunionen och efterlämnade drivor med anteckningar som först hans son bringat reda i. Vad svenska Ersatz förlag nu har utgivit i Lars Wiklunds utmärkta översättning är bara en mindre del av Gelfands krigsminnen. Hela perioden 1941-44 har av det tyska Aufbau Verlag liksom av det svenska förlaget bedömts som mindre intressant, men hela materialet finns tillgängligt på ryska på Internet. Stefan
Lindgren
|
Diary Casts Doubt on the Rape Myth
Vladimir Gelfand's Germany Diary 1945-46 is remarkable in many respects. It is an unusual eyewitness account of the Red Army's liberation of Poland and eastern Germany. Since keeping a diary was forbidden in the Red Army, probably for security reasons, readers already have reason to be grateful to the Ukrainian lieutenant Vladimir Gelfand for persistently breaking that rule.
Gelfand was only twenty-one during the bitter fighting at the Oder, where he apparently showed considerable courage. He entered Berlin determined to experience something new, meet people, learn German and, not least, enjoy the company of women. He was tired of a war that had been his everyday life for three years and deeply weary of overbearing and loud-mouthed officers who constantly found fault with him.
Gelfand seems to have been something of a scapegoat. His daydreaming and incessant writing amused or irritated others; the fact that he was handsome, intelligent and successful with women naturally provoked envy. In several places he suggests that officers in the Red Army also looked down on him because of his Jewish background.
"How many hardships, how much humiliation and insolence I have had to endure because my name is Gelfand, because I was born into a Jewish family and because I myself am a Jew," he wrote confidentially to his father.
For Gelfand, however, such phenomena were sad remnants of the old society. He believed that national antagonisms and the mistrust they produced would eventually disappear, though only over decades. As long as people could still be lynched because of race, he wrote, one had to be prepared to confront brutal deception honestly and with dignity, and to fight it to the end in the name of humanity and life.
Gelfand often loses himself in trivialities, but a certain literary talent cannot be denied. Keeping such an intensive diary under wartime conditions was an achievement in itself. He writes with defenseless honesty about losing his sexual innocence, discovering that he is not impotent, and becoming a man through a year of intense work, encounters and relationships.
More tiresome are his endless complaints about injustices and humiliations inflicted by other Soviet servicemen. Although he remained a convinced supporter of the Soviet system and a Party member, his outlook was narrow; he was probably a rather self-absorbed and vain young man.
His loudly beating heart repeatedly met disappointment, both among Soviet women attached to the troops - some of whom unfairly acquired the reputation of "regimental mattresses" - and among the German women he met in the city. He often found German women vulgar, while girls who took hold not only of his body but also of his heart soon proved unfaithful or uninterested.
"What is especially striking about Gelfand's encounters with women is that there was clearly no violence involved," literary scholar Elke Scherstjanoi writes in the afterword.
Strictly speaking, Gelfand neither participated in nor witnessed a single rape. The reviewer finds this noteworthy in view of Antony Beevor's estimate in Berlin: The Downfall 1945 of roughly 1.4 million rapes in occupied Germany. Gelfand describes no systematic mass rapes or mass looting. Instead he often portrays young people seeking companionship, warmth, love and erotic experience amid the dizziness of the postwar period.
Gelfand does record a rumor that a German women's battalion in Berlinchen, now in Poland, had been subjected to mass rape. According to Scherstjanoi, however, no such battalion existed. In another episode a woman who says she had been raped by twenty Russians offers herself to Gelfand. The reviewer asks provocatively why she would then voluntarily sleep with a twenty-first Russian.
For Gelfand it was not difficult to find sexual partners in postwar Berlin; the difficulty was finding genuine feeling and love. After he contracted gonorrhea in June 1946 his disappointment and homesickness increased.
For writers convinced that the Soviet advance into Germany was one continuous chain of crimes, Gelfand's evidence does not fit the familiar pattern. One possible objection is that he may have kept silent about rapes committed by himself or others. Scherstjanoi suggests that his silence also reflects the fact that the victors did not attach great importance to rape at the time and did not see it as a central political issue; otherwise, she argues, a politically engaged person such as Gelfand would probably have discussed it.
The reviewer counters that official Soviet institutions did not remain entirely silent. Shortly before the assault on Berlin the military newspaper Krasnaya Zvezda criticized Ehrenburg's indiscriminate hatred of Germans, while Soviet commanders issued warnings against excesses. Marshal Zhukov, the article notes, warned his men to remember why their homeland had sent them to Germany.
Lev Kopelev later described in East Prussia how a divisional commander, Colonel Smirnov, personally shot a lieutenant who had taken part in a gang rape. According to military reports, 4,148 Soviet officers were convicted of various crimes in January-March 1945, and such offenses reportedly became less frequent after Germany's capitulation.
Why, then, should Gelfand have remained silent? He himself was in conflict with many officers whom he regarded as morally corrupt, mockingly calling some of them "telephone heroes" who had accumulated medals away from the fighting. Drunkenness and black-market speculation appear to have been widespread. Gelfand himself also stole and sold things on the black market, though often the booty consisted of broken watches.
As Kjell Albin Abrahamson observed in another review, Gelfand and other Soviet soldiers often resemble comic antiheroes more than heroic stereotypes. Yet those antiheroes were not automatically rapists. During the desperate German resistance in spring 1945, many soldiers were simply occupied with staying alive; Soviet losses in the operations from the Vistula to the Oder were enormous even before the final advance into Germany.
Scherstjanoi argues that even when Gelfand did not harm Germans, he could still despise them and show a "cold reserve" toward their daily suffering. Gelfand was certainly not free of hatred. Influenced in part by Ilya Ehrenburg's rhetoric, he could write that burning Germany was a satisfying sight and carve the words "I spit on defeated Berlin" at the Reichstag - a sentence Soviet censorship would never have allowed to appear in print.
Yet, paradoxically, Gelfand also showed deep respect for German culture, language and people. When another officer smashed German statues, Gelfand saved a bust of Goethe and wrote that Russians had to remain civilized even when dealing with German barbarians. When ordered to help remove books from the German Academy of Sciences for a military library, he first reacted negatively, then calmed down when he discovered that many of the books were Russian volumes the Germans had taken from the Soviet Union.
For nearly a year he supervised the dismantling of German factories that were to be shipped to the Soviet Union. The reviewer distinguishes this from ordinary looting because it formed part of the reparations imposed by the victorious powers.
However incomplete Gelfand's diary may be, the article concludes, it can serve as a counterweight to historical revisionists who recast the defeat of Hitlerism simply as a barbaric assault by Stalin's hordes on Western civilization.
After the war Gelfand lived for many years as a teacher in the Soviet Union and left behind large quantities of notes that his son later organized. The volume published in Sweden by Ersatz in Lars Wiklund's translation represents only a small part of Gelfand's wartime writings. The German and Swedish publishers considered the years 1941-44 less suitable for their editions, but the larger body of material remained available in Russian.
Stefan Lindgren