Vladimir Gelfand. Diary 1941-1946/Åke Sandin "Är krigets våldtäkter en myt?". Åke Sandin. Vladimir Gelfand

Åke Sandin "Är krigets våldtäkter en myt?"

Förbannad Pacifist

Välkommen till Åkes blogg. Den innehåller mina krönikor, artiklar men även icke utgivna manus. Det går bra att kommentera det jag skrivit

Åke Sandin
Tyresö, Stockholms län, Sweden

Jag är förbannad pacifist och inbiten radiot, före detta ordförande i Svenska Freds och 1983 till 1996 krönikör i dess tidning PAX.
Är sedan 1985 programledare för Radio Tuff 91,4 MHz och sedan 1995 för Succékanalen 91,4.

ÄR KRIGETS VÅLDTÄKTER EN MYT?

söndag, januari 21 2007

En gång i världen tillhörde jag eliten, åtminstone på Kungliga Västernorrlands Infanteriregemente. Gjorde lumpen på Livkompaniet, där vi alla så småningom blev befäl. På luckan drömde vi om kvinnor, för vi var 20 år. Liksom andra pojkar i olika åldrar skröt vi om våra erotiska bedrifter –också dem vi aldrig utfört.

Eftersom vi varje dag lärde oss alltmer om att mörda utländska medmänniskor – den lede fi-- snackade vi ibland också om hur vi skulle kunna uppföra oss om det verkligen blev krig. Då ställdes frågan: Hur skulle vi behandla ”fiendens” flickor i en erövrad stad, efter det att vi under lång tid dödat ”fiendens” soldater och sett våra kamrater dödas av denne ”fiende”?

Trots vår ungdom och ringa erfarenhet kom vi fram till att vi nog inte skulle vara särskilt ridderliga utan förblindade av hat och kättja ta för oss och strunta i att respektera den kvinnofrid som var självklar för oss under fredstid.

Att ifrågasätta den öronbedövande glorifieringen av andra världskrigets segrare, särskilt av de västliga, aktar sig alla trendlisor för. Men redan i september 1945 skrev den stora amerikanska tidningen Time Magazine om att ”också vi är en armé av våldtäktsmän”.

Den framstående amerikanske sociologen Robert Lilly hade 2001 ett bokmanus klart för utgivning. Men efter den 11 september vägrade förläggaren att ge ut boken, som i stället kom ut 2003 i en fransk översättning. Den handlar nämligen om de minst 10 000 våldtäkter som amerikanska soldater begick i slutet av andra världskriget. Då klagade fransmännen över att de amerikanska befriarna rentav kränkte kvinnofriden mycket mer än de tyska ockupanterna hade gjort.

För flera år sen berättade här i Radio Tuff Sven Öste, grand old man bland svenska utrikeskorrespondenter, om amerikanska ”dubbla veteraner” i Vietnam, alltså om dem som hade våldtagit vietnamesiskor och sedan dödat dem. Jag uttryckte mitt tvivel, men Öste hade varit på plats och övertygade mig med stor intensitet.

I Stuttgart påstods 6000 tyskor vid andra världskrigets slut ha blivit våldtagna. Amerikanerna gjorde en undersökning. De fann att det var riktigt men skyllde på fransmännen. I varje fall begick franska soldater massor av våldtäkter. Bara i den lilla staden Freudenstadt i Schwarzwald fick 600 tyskor söka sjukhusvård efter att ha blivit våldtagna av franska soldater.

Britterna tycks inte ha våldtagit lika många som amerikaner, fransmän och ryssar. Men 2001 kom den brittiska historikern Patricia Meehans bok "A Strange Enemy People. Germans under the British 1945-50". Där ger hon många otäcka exempel på att inte bara tortyr, misshandel, avrättningar och grymma förhörsmetoder förekom i brittiska läger mot tyska fångar utan också våldtäkter. Tyskarna själva, som snabbt förvandlade sig från nationalsocialister till ”nationalmasochister”, tassar försiktigt kring förbrytelserna mot sina egna. Tre dagar efter Hitlers död sänkte det brittiska flygvapnet de tyska fartygen Cap Arcona och Thielbeck på redden utanför Neustadt, nära Lübeck, och dödade 7000 evakuerade fångar från koncentrationslägret Neuengamme. Neustadt intogs några timmar senare av brittiska trupper. Tysken Wilhelm Lange, som jag intervjuade 1995, har skrivit en bok om dessa tragedier. På tal om britternas uppförande är han trendriktigt positiv. Bara en femtonårig flicka i Neustadt mördades av dem efter en våldtäkt, skriver han. Hur många andra som våldtogs uppger han försiktigtvis inte.

En eller två miljoner tyska flickor, kvinnor och gummor lär ha våldtagits i öster. Det har skildrats på sistone av den brittiske historikern Antony Beevor i boken ”Berlin, Slutstriden 1945” och i boken ”En kvinna i Berlin”. Och 1984 utkom på tyska åtta band med ett tusental ögonvittnesskildringar av den etniska rensningen kring krigsslutet 1945 av 14 miljoner tyskar -- drygt två miljoner av dem dog eller dödades. Om ens hälften av dessa ögonvittnen talar sanning var ryssarnas våldtäkter legio. Stanfordprofessorn Norman Naimark beskrev i sin bok ”The Russians in Germany” (1995), hur kommunistiska kvinnogrupper i den sovjetiska ockupationszonen protesterade hos ryssarna mot att deras medlemmar inte vågade gå till partimöten efter mörkrets inbrott på grund av risken att bli våldtagna av vodkaberusade sovjetiska soldater.

Men nu läser jag i den ”oberoende socialistiska” Flamman och i den annars så sakliga Ryska Posten att det är fråga om en ”våldtäktsmyt”, som det står i rubrikerna. Den 1945 21-årige ukrainske löjtnanten Vladimir Gelfands ”Tysk dagbok 1945-46” har kommit ut på svenska och han har minsann varken deltagit i eller bevittnat våldtäkter. Tvärtom, han finner tyska kvinnor vulgära och lättillgängliga.

Bland de flera tusen radiointervjuer jag gjort med människor i trakten av Tyresö finns också flera hundra med utomlandsfödda svenskar, därav några tyskfödda. Min granne Eva berättade gråtande, vilka otäcka övergrepp hon som 15-åring i sovjetockuperade Hinterpommern hade utsatts för under ett års helvete. Både hon och hennes mamma hade flera gånger blivit våldtagna. Erika hade som tioåring i Sassnitz besökt en jämnårig lekkamrat, då tre ryska soldater tog sig in och inför barnens ögon våldtog mamman, som sedan blev psykiskt sjuk. Edeltraut hade upplevt våldtäkter också på småflickor i Ostpreussen. Marianne berättade om den 30-åriga kyrkoherdefrun Edith v Dobbeler i byn Linstow som utsattes för en gruppvåldtäkt i kyrkan inför sina tre små barn. Hon dränkte sig och barnen efteråt. (Jag ville inte tro på historien men när jag besökte Linstow bekräftades den av byborna och på gravstenen står det att mamman och de tre små sönerna dog den 3 maj 1945). Sunhild, landstingsledamot för Miljöpartiet i Trollbäcken, berättade om våldtäkter på sin mamma och hur familjen starkt hade funderat på självmord innan de lyckades fly över till den amerikanska ockupationszonen. Men Sunhild tillade: ”De kvinnor som ’välkomnades’ av amerikanerna kunde sedan inte gå upprätt på flera dagar”

I recensionen av Vladimir Gelfands bok sägs att den sovjetiske underrättelseofficeren och författaren Lev Kopelev uppger, att den sovjetiske översten Smirnov egenhändigt sköt en löjtnant som i Ostpreussen medverkat i en gruppvåldtäkt. Det påminner om vad Alexandra berättade på Tyresöradion. Hennes polska mamma var gravid och överfölls av tre ryska soldater. Hon skrek så häftigt att en rysk officer ingrep och sköt gärningsmännen. Mamman fick dock missfall. Annars skildrar just Lev Kopelev så otroligt grymma skändningar av tyska kvinnor i Ostpreussen, att man innerligt hoppas att han överdriver.

Eva, Erika, Sunhild, Marianne, Edeltraut, Alexandra och andra vittnen är inte mytiska. Men det är säkert sant att löjtnanten Gelfand inte deltog i skändligheterna.

Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings
Radio Tuff (nr 1116)

Swedish

Åke Sandin — “Are Wartime Rapes a Myth?”

Angry Pacifist Welcome to Åke’s blog. It contains my columns, articles, and also unpublished manuscripts. You are welcome to comment on what I have written.

Åke Sandin Tyresö, Stockholm County, Sweden I am an angry pacifist and an inveterate radio enthusiast, formerly chairman of the Swedish Peace and Arbitration Society and, from 1983 to 1996, a columnist for its magazine PAX. Since 1985 I have hosted Radio Tuff 91.4 MHz and since 1995 Succékanalen 91.4.

ARE WARTIME RAPES A MYTH?

Sunday, January 21, 2007

Once upon a time I belonged to the elite, at least at the Royal Västernorrland Infantry Regiment. I did my military service in the Life Company, where eventually all of us became non-commissioned officers. In the barracks we dreamed about women, because we were twenty years old. Like other boys of various ages, we boasted about our erotic exploits — including those we had never actually experienced.

Because every day we were learning more and more about how to kill foreign fellow human beings — the wicked enemy — we also sometimes talked about how we might behave if there really were a war. The question arose: How would we treat the “enemy’s” girls in a conquered city after we had spent a long time killing “enemy” soldiers and watching our comrades being killed by that same “enemy”?

Despite our youth and limited experience, we concluded that we probably would not behave very chivalrously. Blinded by hatred and lust, we might take what we wanted and ignore the respect for women that seemed self-evident to us in peacetime.

Those who follow the fashions of the day are careful not to question the deafening glorification of the victors of the Second World War, especially the Western victors. Yet as early as September 1945 the major American magazine Time wrote that “we too are an army of rapists.”

The distinguished American sociologist Robert Lilly had a book manuscript ready for publication in 2001. After September 11, however, the publisher refused to issue it, and it instead appeared in 2003 in French translation. The book concerns at least 10,000 rapes committed by American soldiers toward the end of the Second World War. At the time, the French complained that their American liberators violated women far more often than the German occupiers had done.

Several years ago, here on Radio Tuff, Sven Öste, the grand old man among Swedish foreign correspondents, spoke about American “double veterans” in Vietnam — men who had raped Vietnamese women and then killed them. I expressed doubts, but Öste had been there and convinced me with great intensity.

It was claimed that 6,000 German women were raped in Stuttgart at the end of the Second World War. The Americans conducted an investigation. They found that the figure was correct, but blamed the French. In any case, French soldiers committed large numbers of rapes. In the small town of Freudenstadt in the Black Forest alone, 600 German women required hospital treatment after being raped by French soldiers.

The British appear not to have raped as many women as the Americans, French and Russians. But in 2001 the British historian Patricia Meehan published A Strange Enemy People: Germans under the British 1945–50. She gives many disturbing examples showing that British camps for German prisoners were the scene not only of torture, beatings, executions and brutal interrogation methods, but also of rape. The Germans themselves, who quickly transformed from National Socialists into “national masochists,” tread cautiously around crimes committed against their own people. Three days after Hitler’s death, the British air force sank the German ships Cap Arcona and Thielbeck in the roadstead off Neustadt near Lübeck, killing 7,000 evacuated prisoners from the Neuengamme concentration camp. Neustadt was occupied by British troops only a few hours later. Wilhelm Lange, a German whom I interviewed in 1995, wrote a book about these tragedies. When discussing British conduct he is, in line with prevailing fashion, positive. Only one fifteen-year-old girl in Neustadt was murdered by them after being raped, he writes. How many others were raped he prudently does not say.

One or two million German girls, women and elderly women are said to have been raped in the East. This has recently been described by the British historian Antony Beevor in Berlin: The Downfall 1945 and in A Woman in Berlin. In 1984, eight volumes were published in German containing around a thousand eyewitness accounts of the ethnic cleansing, around the end of the war in 1945, of fourteen million Germans — more than two million of whom died or were killed. If even half of those witnesses told the truth, Russian rapes were widespread. Stanford professor Norman Naimark described in his 1995 book The Russians in Germany how Communist women’s groups in the Soviet occupation zone protested to the Russians because their members did not dare attend party meetings after dark for fear of being raped by vodka-intoxicated Soviet soldiers.

Yet now I read in the “independent socialist” Flamman and in the otherwise factual Ryska Posten that this is a “rape myth,” as the headlines put it. The 1945 diary of the then twenty-one-year-old Ukrainian lieutenant Vladimir Gelfand, Tysk dagbok 1945–46, has appeared in Swedish, and he neither took part in nor witnessed rapes. On the contrary, he found German women vulgar and easily available.

Among the several thousand radio interviews I have conducted with people in the Tyresö area are several hundred with foreign-born Swedes, including some born in Germany. My neighbor Eva, in tears, described the terrible abuses she suffered as a fifteen-year-old during a year of hell in Soviet-occupied Farther Pomerania. Both she and her mother were raped several times. Erika, aged ten in Sassnitz, was visiting a playmate of the same age when three Russian soldiers entered and raped the mother in front of the children; the woman later became mentally ill. Edeltraut had witnessed rapes even of little girls in East Prussia. Marianne told of Edith von Dobbeler, the thirty-year-old wife of a pastor in the village of Linstow, who was gang-raped in the church in front of her three small children. Afterwards she drowned herself and the children. I did not want to believe the story, but when I visited Linstow it was confirmed by villagers, and the gravestone states that the mother and her three small sons died on May 3, 1945.

Sunhild, a Green Party county council member in Trollbäcken, described the rape of her mother and how the family seriously considered suicide before they managed to escape to the American occupation zone. But Sunhild added: “The women who were ‘welcomed’ by the Americans could not walk upright for several days afterward.”

The review of Vladimir Gelfand’s book says that the Soviet intelligence officer and writer Lev Kopelev reported that a Soviet colonel named Smirnov personally shot a lieutenant who had taken part in a gang rape in East Prussia. This recalls what Alexandra told on Tyresö radio. Her Polish mother was pregnant when three Russian soldiers attacked her. She screamed so loudly that a Russian officer intervened and shot the perpetrators. The mother nevertheless suffered a miscarriage. Lev Kopelev himself describes such unbelievably brutal violations of German women in East Prussia that one sincerely hopes he exaggerated.

Eva, Erika, Sunhild, Marianne, Edeltraut, Alexandra and the other witnesses are not mythical. But it is surely true that Lieutenant Gelfand did not take part in those atrocities.

söndag, januari 21 2007

© Förbannad Pacifist