“Nu vill vi få död på tyskarna. De kommer inte komma undan det här”, proklamerade Vasilij Tjukov, när hans trupper närmade sig Tyskland.

Att korsa den gamla gränslinjen från 1939 var ett stort ögonblick för de sovjetiska soldaterna. Propagandamaskinen i Moskva hade gjort allt för att provocera fram hatet mot fienden och när soldaterna korsade gränsen hade politiska officerare redan satt upp affischer med texten: “Soldat i Röda armén! Du är nu på tyskt område. Hämndens timme är inne!”

Krigskorrespondenten Vasilij Grossman lade också märke till det speciella ögonblicket när han nådde gränsen i slutet av januari och rörde sig in i det ganska fruktbara och välutvecklade Tyskland:

“Skymning. Det är dimmigt, det regnar. En lukt av skogsmark. Vattenpölar på vägen. Mörka barrskogar, ängar, bondgårdar, lador, hus med höga tak. En enorm affisch: ‘Soldater, här är den. Det fascistiska odjurets håla’.”

Det finns mycket charm i detta landskap. De små, men mycket täta skogarna är vackra och detsamma gäller de blågrå asfaltvägarna och kullerstensbelagda vägarna som leder in i skogarna. Och vårt artilleri, de självkörande kanonerna och de slitna stabslastbilarna fyllda av plundrat byte rör sig vidare”.

Krigskorrespondenten var inte lika hatisk som soldaterna som förundrade sig över att det välbeställda Tyskland med dess rika jordbruk hade velat invadera Sovjetunionen, men det hade tyskarna nu en gång gjort och därför måste de nu blöda:

“Varje steg framåt har nu en historisk betydelse (...). Tyskland brinner och av en eller annan anledning är det tillfredsställande att se denna förfärliga syn. Död för död, deras blod för vårt blod – jag tycker inte synd om dessa hatets människor. Det var de som startade detta krig”, skrev löjtnanten Vladimir Gelfand i sin dagbok när han korsade gränsen till Tyskland den 28 januari 1945.

“Vi slår och krossar fienden som springer tillbaka mot sina hålor som ett sårat djur”, skrev artilleristen Jakov Aronov helt korrekt. Wehrmacht var nu ett sårat djur – som blödde alltmer dag för dag.

Den snabba sovjetiska framryckningen beror i huvudsak på att Röda armén på många platser stod inför en motståndare som snart förbrukat sina sista reserver. Sent i januari rapporterade Zjukov segervisst till den sovjetiska generalstaben att tyskarna inte längre hade någon sammanhängande defensiv. Wehrmacht blödde längs hela fronten.

Tyskarnas försvarsenheter var utslitna och de flesta rutinerade soldaterna var antingen döda, sårade eller kunde hitta. För de sovjetiska soldaterna var de tyska bostäderna så lyxiga att de med gott samvete kunde plundra dem.

“Det är bara på sin plats att vi nu tar vad de äger. De lever trots allt i lyx – rikedomen och elegansen i deras hem är helt överväldigande. Och våra överordnade ser genom fingrarna med vårt rövande – de säger att tyskarna har stulit från oss i mer än tre år. Jag är mycket nöjd”, skrev löjtnanten Vladimir Gelfand i sin dagbok.

“Våra soldater ville ha så många saker”, sa officeren Fjodor Khropatij. “Kläder, klockor och juveler. Vissa tog allt de kunde få tag på. I stora delar av vårt land var levnadsförhållandena förfärliga. Men soldaterna var också arga för att ett så välmående land över huvud taget hade invaderat oss: ‘Med alla dessa rikedomar – vad ville de då ha av oss?’ sa soldaterna. Jag såg män öppna eld mot möbler; skjuta sönder klädskåp, skänkar och speglar med kulsprutor. De var rasande”.

Förtvivlan och dödsångest stod målat i deras ansikten och många var bara delvis påklädda”, berättade soldaten som aldrig skulle glömma en av de chockade flyktingarna:

“En kvinna iförd en badrock som fladdrade i vinden snubblade förbi med fritt hängande hår. Vanvettet lyste ur hennes ögon. Hon hade en kaffekvarn i handen, som hon oavbrutet malde på. Hennes läppar rörde sig och ändå hörde man inget skrik”, berättade soldaten som inte kunde lämna sin post för att hjälpa den förvirrade kvinnan. Hennes chans att undkomma ryssarna var lika med noll.